LilleLise

Det enda jag tittar på just nu - Top model cycle 8 - that's right. Ny säsong, och Sverige vet inte ens vilken cycle 7's vinnare är än. I know!

Kan väl säga att det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Hade inte målat upp någon bild, men hade inte heller väntat mig allt som hände.

ca 8 timmar tog det att gå ca 1 mil och jag är rätt trött på gifflar vid det här laget.

---

"Formsvacka", "trött", "likgiltigt" - kalla det vad ni vill, jag kallar det depression. Omvärlden är emot mig och så även jag själv. "Äh, det är väl bara att göra det" - Nej! Det är inte det. Hela mitt jag arbetar emot mig själv och låter inte mig känna mig tillräcklig i vilket läge det än är. Vad än någon annan säger, så tar jag det jättehårt. Ser ingen igenom mig?

Våren är den underbaraste årstiden, allt kommer till liv och sommarn står på glänt. Men jag har kommit underfund med att det är alltid på våren jag har mina "formsvackor". Det är då jag inser saker som jag annars ignorerar. "Det som göms i snö, kommer upp i tö."

Mina 16 dagar i USA var underbara. Dels för allt jag fick se och uppleva, dels för vädret, dels för ledigheten, men absolut mest för att jag fick spendera tid med min mr Mys.


Jag började resan hemifrån runt 4.30, vilket visade vara alldeles för tidigt, men bättre tidigt än för sent. Planet till min första anhalt, München, avgick 8.00 och landade ca 10.00 (blev lite försenat pga "heavy traffic"). Skyndade därifrån (färdmedel: buss) till terminalen och nästa plan med avgångstid 11.05 (även detta plan blev försenat till ca 11.30 med anledning av bagage som hade hamnat på efterhanken (bergis mina väskor :P)) och destination: Los Angeles. Väl på planet ägnade jag inte en enda timme till sömn utan fördrev tiden med att titta ut, titta på Happy feet, läsa Candide, gå på toa, äta lunch (kyckling) och middag (kyckling) prata med grannen, hämta godis till mig och grannen och försöka somna. Jobbigt, men det var det absolut värt. När vi landade i L.A fanns det ingen ledig gate, vilket gjorde vår ankomsttid blev senarelagd med 40 minuter. Väl inne var man tvungen att gå igenom tullen och få fingeravtryck och kort tagna och så frågades det om vad man gjorde där, vilket tog en evighet pga den långa kön och det låga arbetstempot, efter det hade jag minimal tid att ta mig till nästa gate så jag sprang, och sprang, och sprang.. väldigt långt i alla fall innan jag nådde terminal 7/8 och planet till SBA. Jättelitet, skrangligt 30-personersplan. Kind of scary, men väl i luften var utsikten så vacker att man snart glömde det olidliga motorljudet och skakningarna. Och så, väl framme, ute ur planet, vem stod då där och väntade på mig i den starkt blåsande, men ack så ljumma vinden? Jo, min älskade Marek Behrendt <3