LilleLise

Nu är mina 13 skolår till ända. Tre år på Gullbergskolan, sex år i Örbyskolan, två år i Borås på Sven Eriksonsgymnasiet och två år på Marks Gymnasieskola. Torsdag till lördag var lyckorus, söndag till tisdag återhämtning och idag kommer verkligheten tillbaka. Ingen mer skola på ett bra tag! Både på gott och ont.. Slippa pressen är skönt men jag kommer sakna två personer något enormt mycket.



LångeSara och LilleSara. "Hon har hästar! Henne ska vi bli kompis med!" Tack Tuffer, Maro och Cesar ;) När jag väl kom till klassen kände jag mig rätt så lost, men bara engelska C-lektionerna drog igång så hittade jag Saraliten. Tur var väl det.


Ångrar jag mig nu efteråt? Att jag bytte från Borås? Aldrig! Jag har bättre betyg än vad jag någonsin skulle ha fått "däruppe", har inte fullt så stort magsår som IBtrean skulle ha orsakat och två Saror som jag aldrig annars hade lärt känna :) (+en massa andra människor som förgyllt dagarna). Nej, jag ångrar mig inte. Ett år går så snabbt, jag kunde likagärna spendera det i skolan, som jag gjort. Det positiva väger absolut upp det negativa. Jag har ju förhoppningsvis 60 år kvar att leva ;) Hinner nog med att jobba, plugga vidare och allt annat som jag pushat fram ett år.

Ångrar jag mig att jag någonsin hoppade på IB då? Betygsmässigt - kanske, visserligen har IBlärdomarna hjälpt mig så enormt i t.ex. engelskan, matten och naturkunskap, men vissa ämnen som jag fick betyg i "däruppe" hade jag absolut fått bättre på Marks. Ok, jag ska inte klaga, jag fick rätt bra snitt ändå, men om man ska klaga på något så ;) Nej, jag ångrar mig inte att jag började läsa IB. Jag fick möjlighet att resa lite hit och dit, lära mig otroligt mycket och lära känna några utav de underbaraste och smartaste människor världen någonsin välkomnat till jordytan; Malin, Andrea, Anna och Paulina för att bara nämna några.


Nu ligger framtiden inför mina fötter. Egentligen vet jag precis vad jag vill göra, men jag lämnar det litegranna öppet. Lite halvfasta punkter har jag i alla fall. Jobba i sommar, antagligen i höst också. Kanske åka iväg som au pair nästa år, eller börja plugga nästa höst, alternativt hösten efter det och då blir det antingen dietist eller kostekonom. Ok, jag har det väl rätt utstakat för mig, men som sagt, jag är öppen för förslag!

Först är jag i alla fall ledig en vecka till innan jag börjar jobba. Är väl för väl nu när jag har dragit på mig en förkylning. Sjukdomar och djävulstyg kommer som på beställning så fort jag börjar slappna av. Kanske kan se det som ett positivt tecken ändå, för det måste väl betyda att jag verkligen slappnar av?

Skolan är över, nu ska jag göra allt jag sagt att jag ska göra; träna, vara en bättre vän, läsa böcker, försöka lära mig tyska bättre, inte vara rädd, söka jobb, hjälpa till hemma och allting annat. Allt sker inte över en natt, ha tålamod, jag lovar att göra mitt bästa!

"Men alla känner vi nog också en enorm frihet och lycka denna dag,

vår speciella dag,

vår studentdag.

Känn er stolta för att vi tagit oss hit,

känn glädje för att allt är över,

känn lycka inför studenten och vad framtiden har att erbjuda.

Grattis till studentexamen 2008 och lycka till i framtiden!"

Jag har inte skrivit här på ett tag nu. Anledningen är simpel; jag har inget intressant att bidra med. Men samtidigt kan man ju ställa sig frågan: skriver jag för andra eller för mig själv?

Varför skriver jag just nu då? Den anledningen är kanske ännu simplare; jag känner för att skriva. Dels för att slippa  ifrån hinduismplugget, dels för att ventilera tankarna, dels för att jag är på humöret "livet är förjävligt".

Jag vill sätta mig och glo på en film, men saken är den att jag inte har tid (ändå har jag spenderat de tre sista timmarna med att inte göra någonting vettigt alls). Dessutom formaterade jag om min externa hårddisk igår då den helt har gett upp, vilket gör att jag inte har några filmer att titta på (om jag inte sätter mig vid tv'en). Till saken hör att hårddisken fortfarande inte fungerar, trots formateringen.. 

Borde lägga all energi på pluggandet nu i slutspurten. Bara två veckor kvar som räknas betygsmässigt! Men gör jag det? No, no, no.. I don't. Den kraften snor mina energibovar. Enda kursen som verkligen är över är projektarbetet, vilket vi skötte med "bravur" enligt vår handledare. Får reda på resultatet på onsdag (yeah).

Nog med ointressant fakta. Återkommer väl, någon gång. Hejs.

Igår var det Gekås som gällde med Sarorna. Klockan 8.25 begav jag mig hemifrån för att ta mig över stock och sten, genom skogen, upp till vägen. En 20 minuter lång strapats som väckte en till liv och värmde kläderna litegranna. Sedan, punktlig som bara den, kom Saraliten och plockade upp mig med lilla bilen. Nästan anhalt - tankningsstället, och sedan vidare till Saralång och därefter non-stop till Ullared.

Framme runt 10, knappt inget folk. Efter fikapaus med muffins, kakor och nyponsoppa så snek vi in på Gekås, handlade, och var ute efter 12. Därefter skoaffärerna, H&M (halva priset på allt :P), mat och ICA. Sedan bar det hemåt efter en plånboksmarodörig, men ändå riktigt trevlig dag.

Om man har lätt att få kramp i fötter eller ben så ska man lägga bordsknivar under madrassen. Ska visst funka. Har en jobbarkompis och några vårdtagare som provat. Låter mysko tycker jag...

Igår var det sittning med mat, idag är det sittning med plugg. Igår var det trevligt, idag är det mindre trevligt. Igår var vi några stycken, idag sitter jag här ensam.

Städningen är klar i alla fall. Fick ett ryck... eller kanske en omedveten impuls som sa att "städa kräver mindre tankeverksamhet än plugg". Tog i alla fall alldeles för lång tid från mitt skolarbete och nu sitter jag här med nästan allting kvar. Har i alla fall gjort klart en grej och skönt är väl det.

Nej. Nu får jag sätta igång innan jag somnar.
Klara, färdiga, GÅ!

Jag börjar bli gammal. Eller i alla fall gammal ungdom, inte längre tonåring, kanske ung vuxen? Spelar egentligen ingen roll. Det väsetliga är att jag är inget barn längre. Jag vill egentligen inte vara det heller, jag vill klara mig själv. Visst kan jag tycka att det är skönt ibland att leva i ett mellanland där man kan vara lite bådeoch, men det funkar inte i längden. Någon gång är det dags att ordna upp en egen tillvaro och det är lika bra att så smått planera inför det eller i alla fall börja tänka över det.

När ska jag flytta? Säg det. Rätt så snart hade jag önskat, men då måste man ha jobb och tjäna tillräckligt och det kommer jag inte göra förän skolan slutat i alla fall. Kanske inte ens då? Det är så mycket annat jag vill göra. Resa, kanske studera någonstans, kanske jobba utomlands. Då är det ingen idé att binda upp sig på något, utan istället bo hemma. Många fördelar, få nackdelar, dock rätt så betydande nackdelar. En familj som stör en och kräver uppmärksamhet. Begränsad fri vilja och ögon och öron som bevakar minsta steg. För min del är det jobbigt att bo i skogen med, man är fast utan bil eller annat färdmedel. Kanske skulle satsa på det först. En bil. Kanske...

Studenten med. Vi är i gång och planerar. Allt ifrån färdmedel på den stora dagen till vår Danmarkstrip i mars då det blir till att handla godsaker. Balen med, hjälp... Jag hoppas på att min sömmerska blir frisk tills mars för då är det mätning och starten på klänningssömnaden. Får nog ringa henne snart.

Usch usch usch. Nu är det mycket att göra igen som jag drar mig för:
♦ Religionsläxa
♦ Rättskunskapsarbete (fy)
♦ Provplugg
♦ Städning

Och annat som inte får glömmas bort:
♥ Mareks födelsedag
♥ Våran speciella dag
♥ Mammas födelsedag

Jag vill göra något annat av mitt liv. Något annorlunda. Jag vet inte riktigt vad jag vill, men just nu vill jag härifrån. Bort, bort ifrån Kinna, Mark, bort, helst till något varmare ställe där motivation går att hämta bakom varje krök. Skola.. Pyttsan. Pissåpannkaka. Ett halvår kvar, ok, inte överdrivet lång tid, men ändå. Nu flyr jag igen. Tankarna flyr. Fokusera. Mhm..

...just to find that it was never ever in your hands

---

I mitt febrila sökande efter ett mer balanserat liv köpte jag just den boken. Desperat? Maybe.

---

All around me are familiar faces
Worn out places, Worn out faces
Bright and early for the daily races
Going nowhere, Going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, No expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, No tomorrow

And I find it kind of funny, I find it kind of sad
These dreams in which I'm dying, Are the best I've ever had
I find it hard to tell you, I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad World, Mad World

Children waiting for the day they feel good
Happy Birthday, Happy Birthday
And they feel the way that every child should
Sit and listen, Sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me, No one knew me
Hello teacher tell me whats my lesson
Look right through me, Look right through me

And I find it kind of funny, I find it kind of sad
These dreams in which I'm dying, Are the best I've ever had
I find it hard to tell you, I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad World, Mad World

Enlargen your world

Mad World

En dag av råplugg, yes box. Religion i första hand, finansiering & kalkylering i andra och aktiekunskap i tredje. Jag behöver verkligen jullov, tyvärr så är även det späckat med diverse skoluppgifter :R Får nog se mig i stjärnorna efter riktigt ledighet tills jag slutar skolan.. och det är ett halvår kvar! Men men, tiden springer iväg, allt går så snabbt så det är väl bara att härda ut.

Igår kväll var det jobbet som krävde sitt: 5 vikarier, en strejkande lift och krävande vårdtagare. Jag kan ju knappast säga att jag var glad när jag stapplade in på jobbet fem minuter efter 21 och möttes av de andra som var påväg hem "Var fastnade du?" Give me a break... Tittade på deras tider när de var klara: 20.40. Jag trodde att man samarbetade på ett jobb, i det här fallet är det väl självklart att man ringer runt och frågar hur det går för de andra? Det är i alla fall en självklarhet för mig... Men nej, nej. "Var fastnade du?"... Ingen idé att fråga det när jag väl kommit därifrån.

---

Klockan är 17.30. Religionsarbetet går inte mycket framåt. Jo, det går framåt, men sakta. Pepparkaksburken hjälper inte till :/ Too bad, för pepparkakor är gott, men dom gör inte så stor nytta nu när jag behöver vara smart och alert. Passar nog bättre när man ska vara snäll och gosig :)

Inte en enda julkalender finnes i mitt rum. Jag som alltid haft någon sen barnsben. Inte en enda. Varför har jag ingen julkalender? Ärligt talat så har jag inte haft en tanke på att skaffa någon. Jag har väl för mycket annat att tänka på, eller bara missat ...eller har jag blivit vuxen? Ingen julkalender och en stor lust att bojkotta julklappshysterin. Låter jag inte lite tråkig? Lite vuxen? Jag skulle för en gångs skull uppskatta en jul med mys, pepparkaksbak, samling i soffan i lugn och ro och bara strunta i julklappar. För det är väl det julen är till för? Att umgås och uppskatta varandra. Eller är det bara en undanflykt för att slippa ha ångest för vilka julklappar man ska köpa? Jag vet inte, men ångest ger det i alla fall mig. Dels för att jag inte vet vad jag ska köpa och dels för att jag inte har tid.

Julen innebär alltid stress, i alla fall i min familj. Man ska åka hit och dit, köpa allt och lite till samtidigt som man ska hinna njuta och le och känna glädje. Allt för att julafton ska bli perfekt. Men blir den någonsin det? All mat ska vara klar på bordet innan Kalle Anka. Så är det sagt. Så blir det aldrig. Kalle Anka är inte ens roligt längre. Uttjatat och irriterande. (Jag hatar verkligen Tomteverkstaden!) Men det är tradition. Sen när man har ätit så ska man vänta så länge som möjligt innan julklapparna blir öppnade, allt för att ha något att se fram emot och längta lite till till. Och när man väl öppnar klapparna, visst är det roligt, roligast är nog att se hunden bli helt vild för att han får paket, men sen när allt är öppnat så är det över och man undrar varför stressade jag? Varför kunde jag inte köpt alla paket i november och bara njutit av juleljus och mys i december? Varför bryter jag aldrig trenden?