Framtidsvisioner
När jag går ur gymnasiet så vill jag helst ta det lugnt och jobba ett år, men i och med att jag har valt att lägga ett år extra på gymnasiet så får jag se hur det blir med den saken.. Jag vet ju vad jag vill utbilda till, så varför egentligen inte hoppa på det tåget direkt? Jag vill bli dietist, alternativt kostekonom eller något liknande. Det har jag verkligen fastnat för. Visst, krävs mycket för att komma in på just den utbildningen, men man kan ju alltid ha drömmen och kämpa för att försöka uppfylla den. Umeå, Uppsala eller Göteborg blir det i så fall. Göteborg är praktiskt, men Uppsala känns mer lockande. Umeå? Nä, fy, bo i mörker och bli deprimerad, gläk. Så nordligt vill jag inte bo.
En annan dröm är att jobba som au-pair i antingen England eller USA ett hel- eller halvår. Bli lite mer hemma på det engelska språket och uppleva en annan kultur, få klara sig själv och lära sig att ta ansvar för andra individer. En väldigt nyttig livserfarenhet som jag gärna skulle vilja testa på.
Skulle faktiskt också kunna tänka mig att bo i Tyskland i ett år, bara för att lära sig det språket riktigt med. Känner mig rätt bortkommen på den fronten. Blir irriterad på mig själv när det inte funkar, fast jag egentligen har baskunskaperna. Kanske är jag helt enkelt obegåvad när det gäller språk? Vill inte tro det, men jag börjar tvivla. I högstadiet klassade lärarna mig som "språkbegåvad", men jag nådde antagligen min topp där och sen har det bara dalat nerför. Men engelskan då? Hmm, mjo, det går. Bäst går det på papper, i tal vrickar jag tungan för att jag tänker för mycket. Låter inte det flöda, kopplar inte om helt. Antar att det är samma med tyskan, tänker för mycket. Då blir ingenting producerat för att tvekan kommer "Säger jag rätt nu?". Ingen idé att tänka så, jag vet, för då låser man sig, men det är så jag funkar. Komplicerat? Oerhört!
En annan dröm är att jobba som au-pair i antingen England eller USA ett hel- eller halvår. Bli lite mer hemma på det engelska språket och uppleva en annan kultur, få klara sig själv och lära sig att ta ansvar för andra individer. En väldigt nyttig livserfarenhet som jag gärna skulle vilja testa på.
Skulle faktiskt också kunna tänka mig att bo i Tyskland i ett år, bara för att lära sig det språket riktigt med. Känner mig rätt bortkommen på den fronten. Blir irriterad på mig själv när det inte funkar, fast jag egentligen har baskunskaperna. Kanske är jag helt enkelt obegåvad när det gäller språk? Vill inte tro det, men jag börjar tvivla. I högstadiet klassade lärarna mig som "språkbegåvad", men jag nådde antagligen min topp där och sen har det bara dalat nerför. Men engelskan då? Hmm, mjo, det går. Bäst går det på papper, i tal vrickar jag tungan för att jag tänker för mycket. Låter inte det flöda, kopplar inte om helt. Antar att det är samma med tyskan, tänker för mycket. Då blir ingenting producerat för att tvekan kommer "Säger jag rätt nu?". Ingen idé att tänka så, jag vet, för då låser man sig, men det är så jag funkar. Komplicerat? Oerhört!
Kommentarer
Trackback