LilleLise

Jag börjar få svårt att hitta skäl till att fortsätta kämpa. Vad är meningen med livet? Just nu kan jag inte se någon. Jag brukar alltid kunna vara så rationell, eller ja, jag är rationell, utåt sett.. Mitt inre skriker. Min naivitet hjälper inte till heller, men jag har börjat inse att jag lever i en annan verklighet än den vision jag byggt upp. I am learning the hard way och erfarenheter ska ju göra en person mer vis och stark. Men om man fått nog?

Våga vägra vara offer. Jag är inget offer, jag bara orkar inte mer. Någon dag kan jag säkert använda mig av alla jävla erfarenheter som jag samlat på mig, men just nu känns allt så hopplöst. Jag duger inte för någon, inte något, inte för mig själv och jag har låtit det påverka mig. Uppenbarligen på ett nedbrytande sätt..

Ingen vill vara svag, inte jag heller. "Skit i vad andra säger!" Hur lätt är det när det är ens närmaste, som man trodde fanns där, som man litar på, som visar sig vara de som bryter ner en? Då är det inte lätt att vara stark, trots att det finns andra som stöttar en. Säg att jag är lättpåverkad, jag är det, när det gäller personer jag litar på och har känslor för. Andra kan jag strunta i, för de har ingenting med mig att göra. Men de som kommit mig inpå livet kan jag inte ignorera. Det går bara inte..

Mitt starkare jag säger att det löser sig väl det här med, med osynliga ärr och ett vuxnare sinne som följd. Kanske inte imorgon, men någongång. "Efter regn kommer alltid solsken" Just nu känns det inte så, men jag jobbar på det..